EVAMYs

Haha.. nej nu ska jag vara allvarlig..

På onsdagen som sagt, så hade jag lite ont. Jag tänkte att yes, nu börjar jag få förvärkar! Alla andra gravida har ju så ont och förvärkar hit och dit och här sitter jag utan en enda känning tänkte jag.. Trodde klumpen skulle komma ut i juli typ - om jag hade tur..
Kors i taket så gick jag upp klockan 8 på morgonen i onsdags och åt frukost och la mig sen i soffan så Fredrik kunde sova vidare. Kollade på tv och satt vid datorn och timmarna gick.. Sen kom Lina in på msn, jag berätta lite om hur jag kände och hon trodde starkt på att bebis var på G. Pratade även med mamma som tvingade mig vara hemma under dagen för nu kunde det gå fort. Det hade ju gjort det för henne när väl "slemmisen" släppt.. och hennes värkar gjorde inte ont förrän krystvärkarna kom osv.. Så jag skulle absolut inte åka nånstans! Pratade med pappa som tyckte att jag visst kunde åka iväg till Tierp och fika, fika är ju gott! Inte skulle det hända nåt här inte..

Fredrik kom hem från träningen och tyckte jag var lite löjlig som funderade på om vi verkligen skulle åka till Tierp! Efter en dusch så ringde jag iallafall förlossningen eftersom vi trodde att vattnet gått, de sa att jag skulle komma in på koll men vi behövde inte ha bråttom. Så vi åt mat och så innan vi for iväg.
Fredrik gick före och hämtade bilen efter som jag gick sakta och blev tvungen att stanna tll då och då, det började göra ondare! När jag väl satte mig i bilen så gasa Fredrik iväg haha.. Lugn sa jag, det är inte bråttom! Jo men jag vill ha den där känslan, spänningen! haha.. han är rolig han =)

Eftersom ni redan fått läsa i detalj vad som hände på förlossningen så hoppar jag över allt sånt och skriver om hur jag tyckte det var.

Jag hade inte varit så nervös innan, var inte speciellt nervös nu heller. Tror inte riktigt jag fattade vad som var på väg liksom.. har fortfarande inte fattat tror jag!
Sen det där om att det gör så jäävla ont att föda barn och att det känns som man ska skita ut ett bowlingklot och sen spricka till skulderbladen kom jag under förlossningen fram till att det inte riktigt stämde - skulle väl vara att skita ut ett bowlingklot då ;)
Mina värkar gjorde ganska ont i magen men mest i ryggen och det där trycket neråt. Efter bedövningen försvann det onda i magen så jag kunde koncentrera mig lite mer på att andas bort det onda i ryggen. Jag glömde bort mig ibland men Älsklingen var guld värd som hjälpte mig med allt. Han sa åt mig att andas, och andades som jag skulle göra för att jag skulle hänga med. Jag blundande och andas in och sen följde jag andningen ner i magen och så tänkte jag att den hämtade upp det onda och drog det genom magen och bröstet och så "drog jag ur smärtan" ur kroppen genom att jag andades ut. När jag väl fick in denna banan i hjärnan så gick det jättebra att hantera smärtan, men till nästa värk så hade jag glömt bort det igen så då fick Fredrik vara där och hjälpa till att påminna mig!
Allt gick ganska fort tycker jag och vips så började det kännas konstigt när värkarna kom, det tröck verkligen på! Som tur var så fick jag trycka nu när dom kom.. och vilken skillnad det blev då! Då kändes inte smärtan för då koncentrerade jag mig på att trycka istället. Jag är lite förvånad över att jag fick till det så bra haha.. att jag visste hur man skulle trycka på för att göra rätt. Men det kanske alla gör? Det kanske kommer naturligt? När en värk kom så tänkte jag helt enkelt på att jag satt på toa och skulle skita =) då blev det rätt! Så det är ett tips till er som ska klämma ut såna hära små saker!

När hon var halft som halft ute så fick jag inte trycka på nästa värk, halva huvudet var ute och barnmorskan höll emot. Sen fick jag äntligen trycka på så jag tröck en gång och kände hur det "lättade". Trodde allt var klart så jag slappnade av. Barnmorska sa att jag skulle trycka på igen  så jag tittade ner och såg den lilla bebisen! Då hade jag bara tryckt ut halva kroppen hehe.. och det funkar ju inte! Men jag tryckte på en gång till så kom den lilla tösen ut och började låta lite ♥
Det var verkligen skillnad efter att huvudet kommit ut, då trodde jag ju att allt var klart - kroppen kändes inte ens!

Sen fick man sy lite och sånt, fast då låg ju lillan på bröstet och jag och Fredrik svävade på rosa moln så sånt kändes inte. Jag trodde det skulle göra skitont att sy, det var mest det jag tänkt på innan.. En annan sak som jag tänkte mycket på innan var hur det skulle kännas efteråt. Helt ärligt så gör det ondare nu efteråt än vad jag trodde. Jag var livrädd att gå på toaletten precis efteråt och när jag väl gjorde det så gjorde det faktiskt skitont! Men det är ju sånt som går över. Jag försöker att inte tänka så mycket på det - vilket inte är lätt. Men det är ju det bästa som kommit ur allt det här. Våran söta lilla sötsak Alva ♥
Anna sa innan vi åkte från Nybro att hur vårat barn än kommer se ut så kommer den aldrig vara finare än Noah, men jag kan nog inte riktigt hålla med dig där =) hehe

Slutsats: Förlossningen var häftigt! Verkligen en upplevelse! Och jag skulle lätt göra om det sen när jag glömt bort smärtan som är nu efteråt haha.. Verkligen en cool känsla att veta att vårat barn, som legat i min mage, har jag fött fram alldeles själv (till viss hjälp naturligtvis) och jag har nog aldrig varit så starkt i hela mitt liv! Och viljan jag hade då, oj, den har jag aldrig sett förr! Alla borde få prova på att föda barn!

WOW mitt första och förhoppningsvis det sista blogg inlägg ja kommer att göra i mitt liv =)

Som ni kanske har listat ut så är de Fredrik som skriver, på order av min kära Evamy, som ligger kvar på BB, jag är hemma på en liten sväng för lite dusch och matning av katter å hämta å lämna lite saker. Jag tänkte delge er lite tankar, funderingar och upplevelser som jag har gått igenom.

Man kan ju säga att det började natten till den 14:e jan, vi hade inte riktigt somnat än, och som en rutin som har varit i flera veckor nu så var Evamy på toaletten, där hon till våran förvåning upptäcker något slajmigt, vi befarar att den s.k. slemproppen har gått. I denna stund så skenar inte tankarna iväg utan mera att shiit var coolt följt av att Evamy säger " det kan ju ändå dröja väldigt länge innan bebis kommer".

Morgonen kommer och det är precis som vanligt, inge nytt på bebis fronten fast "proppen" har gått som jag hade glömt i detta nu. Jag ger mig iväg till gymmet för att gnugga lite rehab å lite annan styrketräning. Efter ett förvånansvärt svettigt pass så kommer jag hem, och som så många gånger innan så hittar jag älsklingen i soffläge med datorn i knät i högsta hugg med att blogga ,läsa blogg, hänga på familjeliv och msn. Efter en skön dusch så berättar Evamy att hon kände något konstigt i soffan, hon beskrev det såhär "stegande värk i magen å så ett klonk, sedan kom det vätska där nerifrån" Är det vattnet som har gått tänkte vi. Vid denna stund fick jag även veta att efter händelsen på natten så hade hon haft lite ont å så men inget som hindrade henne från att sova. Tyckte väl såhär i efterhand att hon kunde talat om de så jag kunnat få varit med och hjälpt henne på diverse vis, istället så typ slocknade jag på 3 röda, men antar att de inte va så farligt för isf vet jag av tidigare händelser att hon hade väckt mig. Aa men iaf, tillbaka till händelsen. Jag tog inte det så alvarligt faktiskt, ska ja vara ärlig så tyckte ja att hon överdrev lite, vi skulle ju åka till Tierp å fika på eftermiddagen, å fika är ju gott. =)  När jag sedan insåg hur hon betedde sig efter denna händelse, där hon helt plötsligt fick hålla sig i väggen å att kämpa sig igenom en sammandragning, väl där insåg jag att detta är nog inget att strunta i. Kan ju även tala om att på kvällen innan "proppen" gick så pratade jag med bebisen genom naveln. Jag talade om att jag tyckte h*n skulle komma ut nu, för mamma å pappa längtade så mycket. Kanske löjligt tycker ni men ja tänker så här i efter hand "tänk om jag hade lite påverkan där" jag kommer iaf tro de vad än någon annan säger om mitt lite prat med mitt barn kvällen innan. Evamy ställde sig tillslut i duschen efter den incidenten, vi beslöt oss för att ringa förlossningen efter hon var klar. Dom tyckte att vi skulle komma in så dem kunde kolla om de va vattnet som gått. Jag ringde pappa, upptaget som vanligt, fick tillslut tag på honom, informerade om läget, fick sedan tag på mamma på jobbet, informerade henne också. Evamy ringde även sin mamma och pappa och talade om att vi tänkte åka in å varför. 15.50 tryckte jag ut p-biljetten, lämnade bebis väskan kvar i bilen, vi får säkert åka hem igen trodde vi.  När jag kom upp så hade Evamy redan fått ett rum, vi eller Evamy blev kopplade till sån där maskin där man ser barnets hjärtljud och något med som hade med sammandragningarna att göra på en monter, kom även ut kurvor för dom 2 sakerna på papper. Hoppas hoppas vi får stanna kvar så vi slipper åka hem igen, kände verkligen inte för att åka hem igen, nu ville vi ju få ut den där lilla klumpen som låg i magen. Kändes verkligen som att det var nära nu för både "proppen" och vattnet hade ju gått som vi trodde. Hade nog den där maskinen på en halvtimme. Barnmorskan, som för övrigt heter Malin kom in och tyckte att det såg bra ut och att det var på gång, när hon sa dom sista orden där så gick de som en rysning i kroppen på mig. Jag sa lite skämtsamt till Malin, då har vi ett litet barn innan midnatt då, hon skratta till lite å sa att det tror

ja inte. Så fel hon hade å så RÄTT jag hade, haha =) Sen är de för min del lite oklart vad som händer fram till att klockan är halv 6, då Evamy känner att hon vill ha bedövning för smärtan, hon vill ha EDA, alltså ryggmärgsbedövning. Då Säger Malin, barnmorskan ni vet, att vi ska in å känna lite i Evamy. Sagt å gjort, på med latex (eller vad de är) handskarna, en tub glidmedel å vipps så är hela underarmen inne :P Skämt å sido, hon var öppen 2 cm iaf och barnets huvud stod långt ner sade hon och killade lite på det. Sedan vet jag inte när narkosläkaren kommer men jag stod bakom å kollade på när han tryckte in lokalbedövning först för att sedan ur mina ögon sätt, knugga ut å in, krock med kotorna, aj hördes från Evamy, vart gör de ont säger läkaren, inte ner mot benen och höfterna. Föresten, han lät precis som Näsa, för er som inte vet, en kille i mitt hockeylag =)  nu till saken, efter mycket in och ut med sprutan, en värk mitt i bökandet, en dubbel tydligen, i med den lilla slangen som bedövningen ska gå igenom så var det klart, om en halvtimme skulle första dosen ge verkan. Sedan fick Evamy en lite dosa med en liten knapp på som hon kunde trycka på när hon fick ont så fick hon mera bedövning, men de fanns en liten spärr med så hon inte kunde få för mycket hur mycket hon än tryckte på den där lilla knappen. Man är som i en liten bubbla nu, man vet varken ut lr in känns de som, klockan tickan. Den är halv 9 nu, Malin plockar fram glidmedlet å ska in och känna lite för att kolla om Evamy har öppnat sig något mera. Sagt och gjort, malin: aa de har hänt saker här, Jag: vadå öppen 10cm lr. Malin: aa faktiskt, och huvudet är väldigt långt ner. Jag: VA. Hon hade alltså öppnat sig 8cm på bara 3 timmar, de är ju typ som att någon hade kilat fast en bändare av nå slag å stått å vevat upp hennes bäckenet =) Första tanken är ju om de har gått för fort fram, men tydligen så har det inte de. Jag har ju liksom sätt framför att vara på förlossningen i flera flera timmar, ut och gå i korridoren med sån där stol som dom hänger på, sitta och gunga med höfterna på en pilatesboll, massera och åter massera. Inget av detta kommer jag att få uppleva visar de sig på både gott och ont, mest gott, för då slipper ju Evamy utstå smärta under så lång tid. Hon provade faktiskt om hon skulle stå i en sådan där stol men hon stod upp i 10 sek sen va hon tvungen att lägga sig igen. Nu är förlossningen verkligen i fullgång känns de som. Jag försöker hjälpa till så gott jag kan fast ja är lite i min egen bubbla känns de som. Jag pratar med Evamy, frågar henne om ja kan göra något, men tydligen är de inget. Dom förbereder med saker inför de som komma skall. Vi tar oss igenom verk efter verk, jag håller en blöt liten handduk på hennes panna samt så håller jag hennes hand. Evamy ligger på sidan under större delen av förlossningen, det är skönt tycker jag, för då har jag mycket kontakt med henne hela tiden. Måste verkligen säga att jag är sjukt stolt över min älskling för de hon åstadkom där på förlossningen, vilken kämpe hon var, helt imponerad. Fast jag skulle ju givetvis klara av samma sak galant tror ja, haha =)  Klockan tickan, nu ska Malin tydligen bli avbytt, lite synd faktiskt, hon var jätte snäll och väldigt hjälpsam i alla moment. Tusen tack Malin för allt. Lotta heter ena som tog över efter Malin den andra kommer jag tyvärr inte ihåg, (förlåt) Dom var också jätte snälla båda 2, tusen tack för all peppning till Evamy, (jag behövde inte så mycket av det :P) och all hjälp. Vart va vi nu då, jo dom gjorde ett litet byte men jag och Evamy lade inte så mycke vikt på de, iaf inte jag. Jag frågade Evamy hur de kändes att byta precis mitt i allt men hon typ sa inte så mycke, bara att de va okej. Bra tänkte jag, då slipper ja gå ut å säga att vi vill byta till någon annan. Nu händer det inte så mycket mer än att ta en verk efter den andra. Evamy har i nuläget greppat båda mina händer, och på något vänster så lyckas ja hålla fast den kalla handduken över pannan på henne. I nuläget så känns det som att jag gör ett bra jobb, fast ja inte har lr gör allt för mycket. Jag pushar på henne så gott jag kan när hon krystar och berömmer henne efteråt. Det lät typ såhär: "håll ut håll ut, lite till, slappna av i axlarna, å så andas in, jaa tryck då, håll ut.. vad duktig du är" å så torkade ja henne lite i ansiktet å la handduken tillrätta på pannan. Ett antal sådana händelseförlopp passerade.

Sedan fick Evamy lägga sig i den gamla hederliga "föda barn" ställningen, fast med benen upp på 2 stöd som dom har hos gynekologen. Lotta tog plats där nere och den andra stod lite på sidan. Jag ställde mig upp, jag var redo att föda, nu ska den ut tänkte ja. Efter en krystning frågade lotta mig om jag såg huvudet, nää svarade jag. Ja fick ju inte "vara där nere" som Evamy hade utryckte förut. Alla verkar efteråt så tokblängde jag där nere samtidigt som jag var där för Evamy, ni vet, killar kan ju göra fler än en sak samtidigt =)  Wow nu va halva huvudet ute, nu fick inte Evamy krysta mer under den verken utan bara andas, jag hjälpte henne, ja stod upp å flåsade med henne till nästa verk kom, då krystade hon så ja trodde hon skulle spricka, fel ordval kanske men de är sant =) När bebisen kom ut så rann de små tårar på mina kinder. Den känslan som jag kände precis i denna stund kan jag faktiskt inte beskriva, det finns liksom inte ord (ja hittar dom inte iaf) som beskriver känslan som fanns där då. Jag tänkte inte en tanke på vad det var för något förens Lotta säger: är det bara jag som vet vad det blev. Å så vände hon på våran lilla bebis och vi fick se att de blev en tjej, ÅH det är en tjej, helt underbart. Å så fin hon var, hon såg precis ut som en docka våran lilla bebis. Det första vår lilla tjej gjorde var att kissa på lilla mamma, hehe, nästan lika pappa, han gjorde 2:an direkt på mamma =)  Man var som i ett lyckorus när hon låg där på mammas mage, å så små fingrar, så liten min lilla flicka var. 

Nicklas! Hon är väldigt lik dig, känn på den du =)

 Väl på mammas mage så frågade vi varandra, "ser det ut som en Alva" aa det gör de kom vi fram till. Så döm av min överskrift så kommer våran lilla flicka att heta Alva. Hon vägde 3080 gram, var 49 cm lång och huvudomfånget var 33cm. Som man har väntat på detta ögonblick, nu vill man bara stanna kvar i det. Efter någon timme så fick vi lite fika, the och mackor, båda vi var utsvultna kändes de som. Evamy tog en dusch jag fick vakta henne eftersom hon va lite omtumlad och så. Ca halv 2 på natten så rullade vi från förlossningen till BB. Vi fick ett dubbelrum för oss själva, skönt =)  Alva fick lite mat där innan vi somnade för att sedan vakna igen vid kvart i 8 av 2 sköterskor som informerade oss om morgonen med träff av läkare som skulle titta lite på Alva, sedan var det lite visning av tvättning vid blöjbyte och naveln. Jag tog initiativ, shiit det första bajset är som tjära och kolsvart typ men det gick alldeles utmärkt de där. Tiden här på BB har i stort sätt handlat om tills nu iaf om att få till amningen så att vi, framförallt Evamy känner sig bekväm. Fick även ett lite snabb besök utav mamma och pappa dagen efter, vi fick blommor och farmor och farfar såg stolta ut när dom fick träffa sitt första barnbarn =)  Idag har vi vägt Alva igen och vågen stod på 2930, det va helt normalt sa dom. Dom kollade även för gulsot, hon låg på gränsen så dom ville ta ett blodprov på henne och hon var så duktig när dom stack in nålen, pappa tyckte synd om henne, fast hon typ sov genom det =)  Provet visade att de låg under det första så det var ingen fara och dom behövde inte starta någon behandling för det. Ikväll så ska vi ha liten genomgång med badning å så och troligtvis så kommer vi få åka hem imorgon. Tiden här på bb har varit väldigt bra och lärorikt faktiskt, men samtidigt så vill man hem till sitt eget.

Så, det var min lilla historia om vårat största äventyr. Vill även passa på att tacka för alla grattis sms och telefonsamtal som både jag och Evamy har fått.  Tack för mig å förmodligen inte på återseende :P /Världens stoltaste pappa